Varje gång jag ser din bild tänker jag på dina kyssar som tog slut för länge sedan.

Varje gång jag ser din bild tänker jag på dig naken.

Varje gång jag ser din bild tänker jag på alla söta ord du sagt till mig.

Varje gång jag ser din bild tänker jag på hur du får mig att känna.

På pirret i magen som jag får när du ser på mig.

På känslan av trygghet som jag känner när du håller om mig.

På känslan av glädje som jag får när du får mig att le.

På allt du någonsin fick mig att känna.

Varje gång jag ser din bild tänker jag på hur mycket jag saknar dig.

Varje gång jag ser din bild tänker jag på att du aldrig helt var min.

Varje gång jag ser din bild tänker jag på hur fort tiden gick.

Varje gång jag ser din bild tänker jag att du är alldeles för snygg.

Han förstår. Jag är så glad att han förstår. Men kanske är det inte han som inte förstått, kanske är det jag som inte låtit honom förstå? Jag som inte låtit honom komma in? I alla fall, vi satt och åt middag och jag sa till mamma (som redan märkt detta) att jag inte mår lika bra längre, jag är på väg neråt. Med maten och så. Pappa frågar mig "Vad kan vi göra för att göra det bättre?". Öhm, va? "Ja, kan vi laga något speciellt eller...?". Sallad tyckte jag. Och inte tungt kött. Jag älskar honom, han förstår.

Igår, fest. Jag stod med ena foten i fällan jag lovat mig själv att aldrig falla i, anledningen till att jag var oskuld tills jag var 18. Jag vill inte använda sex som ett bedövningspiller. Och där står jag med ena foten i och tänker på honom. Jag flirtade för att jag saknade honom, för att han inte kom, för att jag vill komma över honom, för att... för jag kände mig ensam. Känns så patetiskt att falla ner i det. För det är inte bara det att jag tycker om att ha sex, jag har det också för att döva smärtan, glömma för bara ett litet tag. Och det är inte bra.

Flirtkillen igår, han är inte bra för mig. Han käkar antidepressiva, går på soc... Jag ska inte ha en sån kille. Jag behöver någon som är stabil, som har ambition och som är stark. För jag kan vara krävande som fan. Jag behöver någon som kan ta det. Som kan lyssna på mina behov och korkade tankar. Jag behöver någon som bryr sig. Någon som älskar mig. Någon som kan hantera alla uppochnergångar. Fan vad jag vill att han ska vilja ha mig.

Jag vill ha mitt lyckopiller, men han vill inte ha mig. Jag vill inte ha något annat piller, men de vill ha mig.

Tänkte gå vidare, träffade en trevlig pojk på krogen. Synd att grabben ljuger bara. Lögner gör mig förbannad och allt annat försvinner. Blir så grinig. Skulle på tal om lögner, ljuga för min mor om vart jag sov förra lördagen. Hade lånat kompisens lägenhet och jag sa att jag var hemma, skulle sova. "Själv?" frågar hon. Yes, svarar jag. Kom hem dagen efter, och jag vet att hon vet att jag ljugit, så jag erkänner vart jag sov. Hon säger att hon tänkt fråga mig om det. Mitt dåliga samvete fick mig att erkänna förresten och jag smsade med henne för att tala om att jag var hemma. Jag kunde nästan inte skriva orden. Jag hatar att ljuga, jag hatar lögner. Lögner har förstört så mycket, och det är inte ens mina egna lögner. Det är andras lögner, om mig. I alla fall, jag hatar lögnare.

"Jag hade tröjan på mig hela natten iallafall." "Och trosorna?" "Öhm... nej."

(Jag gillar mina föräldrar.

Han säger att han finns där om jag vill prata. Det gör han. Men det är inte alltid han lyssnar. För saker som jag tycker är viktiga verkar han tycka är struntsaker. Han finns där för mig när någon sårat mig hårt. Då blir han förbannad på personen och låter mig prata ut. Då stöttar han mig. Men när det är psykiskt förstår han inte. När det är han som sårar förstår han inte. Han finns för mig när någon annan sårar mig. Men när jag mår bra då? Vart är du då? När det inte är någon annan än vi som sårar mig? Varför kan du inte finnas där då?

Han ville bara vänner. Det är lugnt. Träffade en trevlig kille ute igår. Alltid kul när man träffar nytt folk :D Vi ska iaf ses över en fika på söndag. Jag "verkade intressant och han ville veta mer om mig". Jag hoppas just nu mest på att jag kan få ut något mys ur det. Inga stora förhoppningar, jag har ju precis träffat honom. Men trevlig som fan och attraktiv. Vi gillar't.

Katten jag passar, jag tror hon börjar tycka om mig en del nu. Hon ligger faktiskt still när man klappar henne istället för att gå runt och stryka sig själv mot en när man sitter här. Jag börjar gilla henne riktigt mycket också. Hon ligger här med huvudet på min arm och tvättar sig och sover om vartannat. Och slickar lite på mig också. Gulligt. Nej, men hon är riktigt söt faktiskt. Jag kanske vill ha katt igen iallafall? ^^

Han kommer tillbaka imorgon, han jag varit kattvakt åt och lånat lägenheten av den här veckan. Så städar just nu, toaletten och köket är klart. Dammsugning och tvätta golven kvar. Men det är en lägenhet så går rätt snabbt. Jag menar, här dammsuger du på en kvart, hemma tar det mellan 45 minuter och 1 timme tror jag. Fler rum och trängre utrymmen. Två våningar också. Ändå är vårat hus väldigt litet, så jag bör nog fundera över det där med att skaffa mig ett stort hus, om jag inte har råd med en hushållerska då förståss. För jag gilar inte att städa. Ibland är det skoj, eller mer skönt kanske, du får ur lite aggressioner på de där envetna fläckarna osv. Och det är skönt som fan efteråt när man ser hur rent och fint det blev. Fan vad jag vill ha min egna lägenhet. Men jag har en plan nu. Körkort - lägenhet. Eller om jag har tur vid nyår blir det: Körkort - Jobb - Lägenhet. Annars får jag väl leva på studielån. För ett år till hemma tror jag itne att jag klarar. Det är den där friheten jag behöver. Den där friheten min mor säger att jag visst har, men nej, det har jag inte. Jag kan inte röka hur jag vill, hon får en hostattack så jag håller ju det beroendet i schack. Vilket gör mitt humör lite pms. Jag kan inte göra som jag vill när jag vill, inte helt. För jag har tre andra att ta hänsyn till. Utsvävning. Nu måste jag dammsuga. Kompisen hämtar mig om två timmar för att äta pannkakor hemma hos hans föräldrar. Jag älskar! :D

For as long as I still breathe, I'll hope for it to never return.

Vi har redan haft det för många gånger. Någon gång måste vara sista och jag bestämde att förra gången skulle vara den sista. Jag vill vara kär i honom, inte i dig. Jag vill att mina känslor ska vara besvarade av honom, inte av dig. Jag vill vakna bredvid honom, inte bredvid dig. Jag vill kyssa honom, inte kyssa dig. Jag vill inte ha tillbaka det vi hade. Det fungerade aldrig. Jag vill inte ha honom som vän, jag vill ha dig som vän. Jag vill att vi ska kunna ha en fungerande relation. Men vi älskar varandra. Men jag vill inte. Jag vill inte såra dig mer. Jag har gjort för många gånger. Vi är inte bra i ett förhållande. Vi är bra som vänner. Vi är bra tröst när vi är ensamma. Som i natt. Det var tröst och behov. Men jag vill inte tillbaka till det vi en gång var. För det var inget bra. Det var trasigt från början. Men jag vill inte vara utan dig. Jag vill inte att du ska försvinna ut ur mitt liv. Jag har saknat våra nattliga samtal om allt och ingenting. Jag har saknat hur du håller om mig när vi ska sova. Jag har saknat hur du smeker min rygg. Jag har saknat hur du ser på mig. Men jag vill bara ha din vänskap. För jag vill inte försöka hålla liv i någonting som är trasigt. Jag vill ha honom. Jag vill att han ska se på mig på samma sätt som du gör. Men det gör han inte. För honom är jag en vän och sex. Ungefär som du är en vän, sex och trygghet för mig. Men jag vill inte ha mer av dig. Inte den här gången. För vi fungerar inte. Vi har prövat förr, många gånger. Och det slutar alltid på samma sätt. Du är min drog och jag är din. Det är dags att vi båda slutar med missbrukandet. Och går vidare.

Men snälla, försvinn inte helt ur mitt liv, för jag behöver din starka axel.

Efter första natten ihop fick jag ett sms där han sa att han hörde en låt på radion i bilen hem. Den fick honom att tänka på mig och så, jätte sött. Idag var jag på spelhelgkväll hos en kompis. Efter jag kommit in från balkongen efter en cigg och irriterade tankar hörde jag frasen "Please won't you make up your mind girl. Before I wish you would die." Något liknade. Sitter just nu och letar efter låten. Tänkte skicka det till honom och säga att den fick mig att tänka på honom. Hade kanske varit elakt, så jag gjorde det inte. Dumt att förstöra den lilla chansen jag hoppas att jag har kvar. Men det tar som fan på mig att han är rädd och inte vet. För han har inte sagt det rätt ut att han inte vill ha något alls från mig. Så jag väntar, och väntar.. och väntar. Jag har väntat i flera dagar nu utan ett enda jävla ord från honom. Jag kan vänta ett tag, jag kan nöja mig med lite, med sex och fina ord. Ett tag. Men sen vill jag ta mig fan veta att han jobbar med rädslan också. För vem fan är inte rädd? Jag är skiträdd. Ingen gillar väl att bli sårad? Att gå ner sig? Att allting går åt helvete? Men vad fan, rädslan behöver väl inte förlama en? Jag är irriterad, ja, och då blir jag lätt lite elak. Det är ju för att jag gillar honom så jäkla mycket och jag är orolig att det ska ta slut. När jag är orolig, blir jag irriterad, vilket leder till arg och elak. Så är det bara. Allt jag vill är ju bara att han ska höra av sig någon jävla gång. För jag tänker fan inte göra det den här gången också. Det är något jag lovat mig själv. För jag vill att han ska visa lite intresse också. Men vem vet, jag kanske frågar efter för mycket?

At least give me something I can feel.

("Please make up your mind girl... Before I hope you die." Sista två raderna, ballt.)