Cirka 366 texter befinner sig just nu på min dator, vet inte hur många jag inte har på datorn men några finns bara i pärmen i hyllan. Det är orden jag spytt ut över en bit papper eller tangentbordet dagar då det blivit för mycket. Dagar då jag bara velat skrika ut någonting, men inte gjort det, utan det har blivit ännu lite skit till den stora skithögen av utspydda meningar, som för dig inte betyder ett piss. Ord och meningar som för mig betyder allt. Det är mina minnen och tankar, det är orden som för mig tillbaka till de sorgliga ögoblicken, längtan, smärtan, allt, det kommer tillbaka. Funderingar som plågar och som tar av energin. Allt finns nedskrivet. Eller nästan allt. Vissa saker är för svåra att se i ord, att hitta ord som faktiskt förklarar och fångar känslan. Då är det ingen idé. Då spyr man ut det på det här sättet, eller i ett words dokument som ingen människa sedan får tillträde till att läsa. Dessa spyor berättar så mycket, läs dem och du känner mig, på ett helt annat plan än mina vänner, du ser mina innersta tankar, känslor och rädslor. Men du kommer aldrig att läsa dem, precis som så många andra orkar du inte bry dig om att försöka bryta mina murar som beskyddar dem. För de betyder ju ingenting för dig. Men för mig betyder de allt.

Where do you go, when you've got nowhere to go?

Om jag har en bra dag kan jag vara säker på att den blir kass så snart jag kommer hem, eller sätter mig i mammas eller pappas bil på väg hem. För det är oftast något, "du har rökt", "det är sent", "och vad gjorde ni nu då?" eller något liknande. Eller så är jag sen, inte gjort tillräckligt, något fel på mina kläder eller vad fan som helst. Det känns som om jag aldrig är tillräckligt bra, aldrig är tillräckligt, söt, smart, duktigt... listan är lång. Men jag vet inte hur jag ska göra för att orka med att leva upp till deras förväntningar. För att ens ha en chans måste jag ju helt och hållet välja bort mitt välmående och mina behov. För annars fungerar det inte. Och om jag väljer bort det så är det inte långt till att falla tillbaka i gamla vanor och kanske ännu värre. Och då kommer jag definitivt inte vara bra nog.

Hittade lappen från skolpsykologen från gymnasiet imorse, det var som ett hammarslag direkt tillbaka dit. Jag anser inte att det var så farligt, faktiskt, jag överlevde och det gav inga större men. Jag mådde bara dåligt, och mådde ännu sämre för att jag valde fel hela tiden. Men vilka har inte gått igenom en svår period? Och vem har inte gjort fel val i ett försök att hitta tillbaka till den man var eller att hitta den som man i fortsättningen ska vara och stå ut  med? De lyckliga få som inte vart där, kommer aldrig att förstå vi många som har. De lyckliga få är egentligen inte så lyckliga. Tack vare den där perioden så vet jag otroligt mycket om mig själv, jag vet när det är dags att lugna ner allt, även om jag inte alltid bryr mig om att göra det, men jag vet när det är dags. Jag vet hur det känns, och jag blir påmind om det varje gång jag hör en av de där låtarna som då betydde så mycket för mig, varje gång jag läser någonting från de åren, varje gång jag blir äcklad av mat, varje gång jag tittar på mina armar som inte skvallrar till någon annan än till mig. Men jag vet inte om jag skulle vilja byta bort det, det har gjort mig till den jag är idag. Jag är inte felfri, men det är ingen. Jag är absolut inte så bra jag kan vara, men jag behöver inte vara det. Eller det kanske beror på vem man frågar. För det känns som om jag behöver. Annars är  jag inte värd någon kärlek. Jag hatar när känslan av otillräcklighet kommer över mig, det är då det är som störst. Flashbacken från förr, här i nuet. Jag vill bara fly. Jag är glad att jag inte flyttade mitt upp i där, då hade jag antagligen varit alkolist och en massa annat också. Men nu är det bra för mig. Jag behöver det. Jag behöver komma bort från allt det här som kväver mig och som tvingar mig att alltid försöka vara mitt bästa jag. Jag har ingenstans att gömma mig här, det är alltid någon som ser. Och jag vill inte att de ska se. Men jag har inte råd att flytta, så vad gör man? Man fortsätter att försöka sitt bästa, för att sedan tvinga tillbaka tårarna som lurar bakom ögonlocken, man försöker se det fina, trots att det fula blir lättare och lättare att se. Man försöker att vara någon man inte kan vara, för att det är enklare för de som är runt om en, man försöker intala sig själv om att detta är bra. Men jag vet att detta inte är bra. Och jag är rädd att det kommer sluta i katastof.

"Eleven besvärad av psykisk ohälsa... flera sympton/tecken på ett tillstånd av depressiv insufficiens... omfattande psykosocial problematik... hög skolfrånvaro..."