Stressad, röksugen, huvudvärk, trött, rädd för att gå tillbaka till förr, på gränsen till gråt.

Så känner jag mig just nu. Och du förstår inte, du ser inte, du hör inte. Hur kan du inte se och höra? Förstå kan jag förstå. Varför skulle du ens vilja förstå? Varför skulle du ens vilja veta vad som rör sig i mitt huvud? Vad skulle du säga om du visste att jag är på väg tillbaka till då, till när ordet död dök upp i mitt huvud flera gånger dagligen, när såren på armen fortfarnade syntes tydligt, när jag sökte uppmärksamheten och bekräftelsen för att få känna att jag inte enbart var värdelös? När en pojkes bekräftelse var viktigare än ett betyg? När ingenting spelade någon roll för jag orkade inte bry mig, det var bara för mycket?

Vad skulle du säga om du visste allt det?

Vad skulle du säga om du visste att jag är på väg tillbaka?

Skulle du då låta mig sköta det på mitt sätt? Skulle du låta mig göra det som krävdes för att jag skulle orka? Eller skulle alla de där reglerna fortfarande gälla? SKulle du kunna vänta tre veckor på att jag skulle bli mig själv igen, komma över det. För det är stressigt nu, och stressen är avtryckaren. Och jag är rädd att skottet redan träffat målet. Låt mig ha de här tre veckorna, ge mig tre veckor att stå ut, att kämpa för att nå målet. Låt mig sköta det här på mitt sätt i endast tre veckor till. Sedan kan vi ha det på ditt sätt igen. Då är det klart. Då är stressen inte lika stark. Men du måste låta mig ha de här tre veckorna. Snälla, bara stå ut ett litet tag till...?

I'll always love you, no matter how much you hurt me, no matter how much you kill me. I'll always love you, you gave me my life. You gave me happiness. I'll always love you, no matter that you'll never understand.