Om jag har en bra dag kan jag vara säker på att den blir kass så snart jag kommer hem, eller sätter mig i mammas eller pappas bil på väg hem. För det är oftast något, "du har rökt", "det är sent", "och vad gjorde ni nu då?" eller något liknande. Eller så är jag sen, inte gjort tillräckligt, något fel på mina kläder eller vad fan som helst. Det känns som om jag aldrig är tillräckligt bra, aldrig är tillräckligt, söt, smart, duktigt... listan är lång. Men jag vet inte hur jag ska göra för att orka med att leva upp till deras förväntningar. För att ens ha en chans måste jag ju helt och hållet välja bort mitt välmående och mina behov. För annars fungerar det inte. Och om jag väljer bort det så är det inte långt till att falla tillbaka i gamla vanor och kanske ännu värre. Och då kommer jag definitivt inte vara bra nog.

Hittade lappen från skolpsykologen från gymnasiet imorse, det var som ett hammarslag direkt tillbaka dit. Jag anser inte att det var så farligt, faktiskt, jag överlevde och det gav inga större men. Jag mådde bara dåligt, och mådde ännu sämre för att jag valde fel hela tiden. Men vilka har inte gått igenom en svår period? Och vem har inte gjort fel val i ett försök att hitta tillbaka till den man var eller att hitta den som man i fortsättningen ska vara och stå ut  med? De lyckliga få som inte vart där, kommer aldrig att förstå vi många som har. De lyckliga få är egentligen inte så lyckliga. Tack vare den där perioden så vet jag otroligt mycket om mig själv, jag vet när det är dags att lugna ner allt, även om jag inte alltid bryr mig om att göra det, men jag vet när det är dags. Jag vet hur det känns, och jag blir påmind om det varje gång jag hör en av de där låtarna som då betydde så mycket för mig, varje gång jag läser någonting från de åren, varje gång jag blir äcklad av mat, varje gång jag tittar på mina armar som inte skvallrar till någon annan än till mig. Men jag vet inte om jag skulle vilja byta bort det, det har gjort mig till den jag är idag. Jag är inte felfri, men det är ingen. Jag är absolut inte så bra jag kan vara, men jag behöver inte vara det. Eller det kanske beror på vem man frågar. För det känns som om jag behöver. Annars är  jag inte värd någon kärlek. Jag hatar när känslan av otillräcklighet kommer över mig, det är då det är som störst. Flashbacken från förr, här i nuet. Jag vill bara fly. Jag är glad att jag inte flyttade mitt upp i där, då hade jag antagligen varit alkolist och en massa annat också. Men nu är det bra för mig. Jag behöver det. Jag behöver komma bort från allt det här som kväver mig och som tvingar mig att alltid försöka vara mitt bästa jag. Jag har ingenstans att gömma mig här, det är alltid någon som ser. Och jag vill inte att de ska se. Men jag har inte råd att flytta, så vad gör man? Man fortsätter att försöka sitt bästa, för att sedan tvinga tillbaka tårarna som lurar bakom ögonlocken, man försöker se det fina, trots att det fula blir lättare och lättare att se. Man försöker att vara någon man inte kan vara, för att det är enklare för de som är runt om en, man försöker intala sig själv om att detta är bra. Men jag vet att detta inte är bra. Och jag är rädd att det kommer sluta i katastof.

"Eleven besvärad av psykisk ohälsa... flera sympton/tecken på ett tillstånd av depressiv insufficiens... omfattande psykosocial problematik... hög skolfrånvaro..."

Kalas igår för papsen, så städade hela dagen tills släkten kom. Tyvärr kom inte bara dem utan också en elak släng av pms. Var grinig ända tills efter maten då jag smet ner på mitt rum och spelade. Mina kusiner kom smygandes efter och efter en stund släppte det. Då blev jag istället överglad och vem behlver väl alkohol på en sådan dag? Nej fy för de där jävla bergochdaldagarna. Jobbigt att det var på en kalasdag också med släkt och så. Men jag kom igenom det och fick förklarat sen att det var ju bara pms, men nu var det bra igen. Så hade ganska trevligt resten av kvällen. Men jag trodde inte att jag skulle kunna hålla tillbaka tårarna där i början. Jag var bara så arg på allting.

Ikväll blir det troligen bio med exet mitt och några vänner? Vet inte vilka än dock, han hade inte fått svar än. Iron Man 2, han är het Robert Downey Jr. Jepp.

Oh, snart deklarerat klart också. Pappa ska bara ta fram några telefonräkningar så jag vet vad jag ska dra av där. Mycket pengar till mig när pengarna rullar in!   

... nu kan jag bara hoppas på att det blir en enkel helg. Vaknade klockan halv sju imorse och det hade inte börjat, blev smått orolig, kan inte komma ihåga att det ens varit några timmar sent. Men det kom tillslut. Skönt. Eller ja... Jag funderade på att hoppa över två månader, bara ha det var tredje månad, men är rädd att det blir mer problem under tiden och en ännu värre period. Och jag går redan nu in i en minideprission varje månad. Det är bättre än förr, för nu har jag koll på det, men det är fortfarande jobbigt och utmattande. Skit samma, skriver jag mer så börjar jag väl lipa. OCh jag orkar inte med det också. Så ska damma, tvätta och städa toaletten inför lördag, få lite annat att tänka på. Och färga håret, då blir jag nog lite gladare igen. Lila igen blir det, har verkligen fastnat för det.

If you only knew how much I miss you these days?

Törnrosa, Akungen, Rapunzel, de flesta "sagoprinsessor" är ganska mesiga! De kan inte rädda sig själva, de måste ha en prins.Varför ska en flicka inte kunna hjälpa sig själv? Varför måste de alltid vara vackra, vänliga osv. Prinsen blir nästan alltid "betagen av hennes skönhet". Vi blir fostrade att tro att detta är hur vi måste vara för att "prinsen" ska komma och rädda oss. För vi kan ju inte klara oss utan en sådan.

De starka och självständiga kvinnorna i sagorna blir elaka, de blir skurkarna i sagorna. De dör också ofta. För de är elaka. Då spelar det ingen roll. Men Snövits styvmor var ju bara avundsjuk och led troligen av mindervärdeskomplex. Akungens styvmor var väl bara rädd för att hennes döttrar inte skulle få uppmärksamhet om den vackra Askungen var i närheten. Därför fick hon slita hela dagen. Törnrosa, ja, den elaka feen var ju såklart ledsen för att hon inte fick komma på kalaset. De är bara olyckliga kvinnor som överdriver sina reaktioner. Men de klarar sig utan en man, ja, det gör dem. Så priset för att vara självständig, är alltså att du måste vara grym och elak, och dö, för att du är olycklig för att du inte är lika vacker som de unga hjälplösa flickorna?

Jag vet, det är sagor. Men det är detta vi lär våra barn från början. Jag tycker att det är sjukt, men det är väl så det ska vara. Vi flickor ska sitta still, vara vackra och vänliga, medan pojkarna kommer och räddar oss.

I too want to be awaken with a kiss of a prince. So why won't you come and just kiss me?

Vart en sådandära "väntardag", när man bara väntat på saker. Först vänta på en vän för att välja kurser inför nästa termin. Sedan vänta på syster som var på rättegång med sin samhällsklass. Väntat på popcorn. Väntat på att prata med honom. Väntat väntat väntat... Jag gillar inte att vänta. Precis som med köer. Jag är hellre där och väntar för tidigt, än att behöva stå en timme i kö. För det pallar jag inte.

Resa planerad i maj, festival i slutet av juni/början av juli, om man får ihop lite folk, och ska inte jobba förrän mitten av juli. Tajt med pengar, men det löser jag! Dessutom hittat kläder på nätet för 1200 cirka, men som sagt, det fixar jag!   Sätter man höga mål, blir målgången stor, jag hoppas verkligen det är så, så det inte bara är någonting nytt jag fått för mig haha.

I haven't lost my road, I've just never cared to look for it.

Bion var bra. Såg I love you Phill Morris. Min kusin på tio frågade vad suga kuk betyder. Försök förklara DET i en (nästan tom) biosalong! Men tror hon blev nöjd med svaret, hon såg lite äcklad ut och fortsatte titta på filmen. Söta ungar det där!  

Sagorna var för övrigt bättre förr. Eller ja, kvinnorna var väl ännu svagare än de är i dagens Disneyfilmer, men de var mer intressanta, inte lika platta. Läser Giambattista Basile's 1600-tals verioner av många kända sagor. De är bra. Jävligt bra. Rekomenderar   

Don't let me fall in love without you.