Gick på långhelg i måndags, då bestämde jag mig för att plugga flitigt hela veckan. Jag har hittills läst fem sidor i ett kompendium i svenska b som jag ska ha prov i på måndag. Kompendiumet är dessutom bara en sammanfattning av de många sidor vi egentligen ska läsa i böckerna. Men jag orkar inte så jag gör som förra provet, jag läser sammafattningen och hoppas på godkänt. Kanske, går det bättre nästa termin. Kanske kommer det bli likadant.

Jag är uttråkad, otillfredställd i livet och trött på allt jag känner till. Jag har varit här så många år, så många dagar, så många gånger att jag vill spy på bilderna av det bekanta. Men jag är skitskraj för det nya. För kan man egentligen lita på någon eller någonting numera? Det gamla känner man utan och innan, även om man kan bli överraskad någon gång, så vet man oftast hur mönstret kommer fortsätta. Det är en trygghet. Männisor som jag, jag vet inte med dig, behöver trygghet, veta att någon står bakom och kollar så att allting flyter på bra, så att du inte druknar i de höga vågorna i okända hav. Men jag känner att min vilja, livsglädje och allting annat tynar bort i den gamla säkra viken, ibland skiner även jag klart som förr, med ett sken som bländar varenda jävel på fem mils avstånd. Men så kommer de där dagarna då jag bara vill sitta, lyssna på min musik och tycka att livet suger. När jag inte kan hitta viljan hur mycket jag än letar efter den med ficklampa och skallgång. Alla dagarna däremellan går mest förbi, jag gör det jag förväntas göra och jag gör det medelmåttigt.

Jag vet att jag inte är ensam, jösses, jag är ju inte blåst. Men jag måste få ut det, annars kväver det mig. Eller gör mig galen, bokstavligt. För då sitter jag och leker psykolog för migsjälv och sen glider det iväg och helt plötsligt sitter jag där och hackar mig själv i småbitar genom att klanka ner på allt jag gjort, allt jag tänker och vad jag nu kan komma på. Därför spyr jag ut det i ord, men jag vet att många mår liknande. För,

vem fan är väl unik i en värld där alla är lika bortglömda och sinnessjuka?

Stressad, röksugen, huvudvärk, trött, rädd för att gå tillbaka till förr, på gränsen till gråt.

Så känner jag mig just nu. Och du förstår inte, du ser inte, du hör inte. Hur kan du inte se och höra? Förstå kan jag förstå. Varför skulle du ens vilja förstå? Varför skulle du ens vilja veta vad som rör sig i mitt huvud? Vad skulle du säga om du visste att jag är på väg tillbaka till då, till när ordet död dök upp i mitt huvud flera gånger dagligen, när såren på armen fortfarnade syntes tydligt, när jag sökte uppmärksamheten och bekräftelsen för att få känna att jag inte enbart var värdelös? När en pojkes bekräftelse var viktigare än ett betyg? När ingenting spelade någon roll för jag orkade inte bry mig, det var bara för mycket?

Vad skulle du säga om du visste allt det?

Vad skulle du säga om du visste att jag är på väg tillbaka?

Skulle du då låta mig sköta det på mitt sätt? Skulle du låta mig göra det som krävdes för att jag skulle orka? Eller skulle alla de där reglerna fortfarande gälla? SKulle du kunna vänta tre veckor på att jag skulle bli mig själv igen, komma över det. För det är stressigt nu, och stressen är avtryckaren. Och jag är rädd att skottet redan träffat målet. Låt mig ha de här tre veckorna, ge mig tre veckor att stå ut, att kämpa för att nå målet. Låt mig sköta det här på mitt sätt i endast tre veckor till. Sedan kan vi ha det på ditt sätt igen. Då är det klart. Då är stressen inte lika stark. Men du måste låta mig ha de här tre veckorna. Snälla, bara stå ut ett litet tag till...?

I'll always love you, no matter how much you hurt me, no matter how much you kill me. I'll always love you, you gave me my life. You gave me happiness. I'll always love you, no matter that you'll never understand.

Cirka 366 texter befinner sig just nu på min dator, vet inte hur många jag inte har på datorn men några finns bara i pärmen i hyllan. Det är orden jag spytt ut över en bit papper eller tangentbordet dagar då det blivit för mycket. Dagar då jag bara velat skrika ut någonting, men inte gjort det, utan det har blivit ännu lite skit till den stora skithögen av utspydda meningar, som för dig inte betyder ett piss. Ord och meningar som för mig betyder allt. Det är mina minnen och tankar, det är orden som för mig tillbaka till de sorgliga ögoblicken, längtan, smärtan, allt, det kommer tillbaka. Funderingar som plågar och som tar av energin. Allt finns nedskrivet. Eller nästan allt. Vissa saker är för svåra att se i ord, att hitta ord som faktiskt förklarar och fångar känslan. Då är det ingen idé. Då spyr man ut det på det här sättet, eller i ett words dokument som ingen människa sedan får tillträde till att läsa. Dessa spyor berättar så mycket, läs dem och du känner mig, på ett helt annat plan än mina vänner, du ser mina innersta tankar, känslor och rädslor. Men du kommer aldrig att läsa dem, precis som så många andra orkar du inte bry dig om att försöka bryta mina murar som beskyddar dem. För de betyder ju ingenting för dig. Men för mig betyder de allt.

Where do you go, when you've got nowhere to go?

Törnrosa, Akungen, Rapunzel, de flesta "sagoprinsessor" är ganska mesiga! De kan inte rädda sig själva, de måste ha en prins.Varför ska en flicka inte kunna hjälpa sig själv? Varför måste de alltid vara vackra, vänliga osv. Prinsen blir nästan alltid "betagen av hennes skönhet". Vi blir fostrade att tro att detta är hur vi måste vara för att "prinsen" ska komma och rädda oss. För vi kan ju inte klara oss utan en sådan.

De starka och självständiga kvinnorna i sagorna blir elaka, de blir skurkarna i sagorna. De dör också ofta. För de är elaka. Då spelar det ingen roll. Men Snövits styvmor var ju bara avundsjuk och led troligen av mindervärdeskomplex. Akungens styvmor var väl bara rädd för att hennes döttrar inte skulle få uppmärksamhet om den vackra Askungen var i närheten. Därför fick hon slita hela dagen. Törnrosa, ja, den elaka feen var ju såklart ledsen för att hon inte fick komma på kalaset. De är bara olyckliga kvinnor som överdriver sina reaktioner. Men de klarar sig utan en man, ja, det gör dem. Så priset för att vara självständig, är alltså att du måste vara grym och elak, och dö, för att du är olycklig för att du inte är lika vacker som de unga hjälplösa flickorna?

Jag vet, det är sagor. Men det är detta vi lär våra barn från början. Jag tycker att det är sjukt, men det är väl så det ska vara. Vi flickor ska sitta still, vara vackra och vänliga, medan pojkarna kommer och räddar oss.

I too want to be awaken with a kiss of a prince. So why won't you come and just kiss me?