Främst i de många ungdomsserierna på TV stör detta mig. Om en människa helt plötsligt "blir ond" så tänder han/hon en cigarett och då förstår man att "jaha, den har förändrats och blivit ett arsle." Badboysen röker också, antagligen för attitydens skull, de ska ju vara lite farliga. I vissa andra serier så framstår rökare som svaga människor istället för att de inte kan sluta. Det är många vanliga människor som röker i verkligheten, men inte på TV, då är det bara de svaga och elakare människorna som gör det. Bara babbel, men störde mig.

I cannot read your mind

I'm not even sure I would want to

What if I wouldn't like your thought?

What if it would ruin everything?

I don't know your intentions

I don't really care about your plans

I like you and you're attractive

I'll sleep with you and I don't really care

If it means nothing to you

Because I won't put my heart in it

Until I know it's for real

How can you get hurt if you don't bet your heart?

Yes, det är sant, jag gillar honom. Men jag är inte naiv. Jag har alltid haft problem med att lita på det manliga könet, jag vet inte varför. Å andra sidan litar jag inte på kvinnor heller. De är falska, just det, vi är falska varelser. Och män är bara ute efter sex. Haha, snacka om att sätta in stereotypuppfattningarna här ^^

Iallafall så vet jag inte. Ord och miner, det kan lätt fejkas, men fy fan vad jag hoppas att det inte är det. Tror jag... När det kommer till känslor och sånt så blir jag alltid nervös, rädd och backar undan. Det spelar ingen roll om det är kille man gillar eller en vän man kommer nära. Jag vill inte. Jag vågar inte. För det är så många som bara står bredvid när man behöver dem i fighten, folk som du slagits för som i gengäld står och bara tittar på, det enda som saknas är popcornen och sockervadden. Så känns det. Som om allting är en dålig film eller en vrickad cirkus. Varför gör man så? Står bredvid när någon som hjälpt en själv behöver hjälp? När tvivlet växer sig alldeles för stort och du kan inte spräcka bubblan för du kan ju inte bevisa din oskuld. Men jag är oskyldig. Och trots allt jag givit till de där jäkla fommarna, var det inte en enda som stod upp för mig, försvarade mig. Det var "jag vill inte komma emellan", "jag vill inte bli inblandad", eller någon annan skit. Nej, vem fan vill bli inblandad? Men borde de inte känna mig såpass att de vet att jag aldrig skulle göra något sånt lågt och sedan också ljuga om det? För du behöver inte blanda dig i, du behöver bara tala om för mig, för henne, för honom, att du vet att jag är bättre än så. För det är jag. Och jag förtjänar fan så mycket mer än vad jag får av er, jag har gjort mig förtjänt av mer än vad ni tar mig för.

Falska leenden och vänlighetsfraser när du kommer in genom dörren. Lättade suckar över att du inte startade något bråk när du går ut igen.

Gick på långhelg i måndags, då bestämde jag mig för att plugga flitigt hela veckan. Jag har hittills läst fem sidor i ett kompendium i svenska b som jag ska ha prov i på måndag. Kompendiumet är dessutom bara en sammanfattning av de många sidor vi egentligen ska läsa i böckerna. Men jag orkar inte så jag gör som förra provet, jag läser sammafattningen och hoppas på godkänt. Kanske, går det bättre nästa termin. Kanske kommer det bli likadant.

Jag är uttråkad, otillfredställd i livet och trött på allt jag känner till. Jag har varit här så många år, så många dagar, så många gånger att jag vill spy på bilderna av det bekanta. Men jag är skitskraj för det nya. För kan man egentligen lita på någon eller någonting numera? Det gamla känner man utan och innan, även om man kan bli överraskad någon gång, så vet man oftast hur mönstret kommer fortsätta. Det är en trygghet. Männisor som jag, jag vet inte med dig, behöver trygghet, veta att någon står bakom och kollar så att allting flyter på bra, så att du inte druknar i de höga vågorna i okända hav. Men jag känner att min vilja, livsglädje och allting annat tynar bort i den gamla säkra viken, ibland skiner även jag klart som förr, med ett sken som bländar varenda jävel på fem mils avstånd. Men så kommer de där dagarna då jag bara vill sitta, lyssna på min musik och tycka att livet suger. När jag inte kan hitta viljan hur mycket jag än letar efter den med ficklampa och skallgång. Alla dagarna däremellan går mest förbi, jag gör det jag förväntas göra och jag gör det medelmåttigt.

Jag vet att jag inte är ensam, jösses, jag är ju inte blåst. Men jag måste få ut det, annars kväver det mig. Eller gör mig galen, bokstavligt. För då sitter jag och leker psykolog för migsjälv och sen glider det iväg och helt plötsligt sitter jag där och hackar mig själv i småbitar genom att klanka ner på allt jag gjort, allt jag tänker och vad jag nu kan komma på. Därför spyr jag ut det i ord, men jag vet att många mår liknande. För,

vem fan är väl unik i en värld där alla är lika bortglömda och sinnessjuka?

Jag gillar sex, vem gör inte det. Men jag är otroligt strikt med med vem jag har det med. För det innebär ju också att han i fråga får se min kropp, och jag hatar min kropp. Vissa dagar kan accepterar jag den, vissa dagar kan jag tillochmed tycka om den. Men oftast hatar jag den. Om jag hade kunnat klippa och klistra som jag ville i min kropp skulle jag göra det. För om någon tar mig på magen som får jag panik, jag känner mig tjock, fet och allmänt ful. Det är en hemsk känsla. Mitt ex kunde ta över den utan att det blev så farligt, men jag kände alltid ett obehag. För jag såg inte det han såg, en fin mage och en fin kropp, jag har inte kunnat se den kroppen eller det ansiktet som de talar om på väldigt länge. Det är såren efter min egna psykiska misshandel på mig själv. Det är såren efter sökandet på en vacker kropp.

Jag har aldrig varit stor, jag är en av de som alltid legat på undervikt även utan träning och sådant. Tills för ett, två år sedan. Jag kom upp på lägre normalvikt. Det var ett hårt steg men jag lärde mig att acceptera det. Sedan kom det tillbaka, jag ville inte. Än idag kan jag känna mig äcklad av mat, ljuga för att slippa äta osv. Men det händer inte särskilt ofta. Inte som förr. Men det sitter kvar och varje gång jag ser på min kropp blir jag påmind om dess operfektion. Och det ökar stressen som jag inte kan hantera. För inte behövt träna på 20 år medför också att man inte har några större muskler i kroppen eller så mer än det man fått när man hjälp pappa ute i trädgården och annat allmänt. Det är det som ska byggas upp nu. Muskler i kroppen så allting blir helt fast och fint och smalt. Inte för smalt, det är inte så. Jag vet ungefär vart gränsen går. Men en stabil vikt på 55,5, möjligen 56,5 om det ska kännas bra, och fast kropp med lagom muskler till en liten tjejkropp, det ska jag ha, då kommer jag bli lycklig. Eller en sådan sak att säga egentligen, men jag kommer bli av med en del av stressen. Den jäkla hysterin över sökandet på perfektion, på skönhet och all annan skit.

Fick godkänt i historia b förresten. Förstår knappt hur för provet idag gick inte bra någonstans. Men jag försökte lite halvt och fick godkänt i kursen. Det var ju skönt iallafall.

Would you make me eat if you knew the circulating thoughts that comes with it? It's a bad spiral turning downwards.

Jag är röksugen, men röker inte hemma. Mamma får dessa jäkla hostattacker och känns så jävla dumt då. Så det är bara att bita ihop och klara det. Men ska bli skönt att det är skola imorgon, saknar mina rykande vänner. Prov imorgon i historia b. har läst cirka 30 sidor av... drygt 100. Yes, det här kommer gå fint! Hoppas att jag kan få ett godkänt i kursen iallafall. Hoppas hoppas.

Jag vill dessutom att en viss mister loggar in på facebook så jag kan få prata lite med honom. För jag tycker om att prata med honom. Yes, jag har börjat bli tjejig igen, hatar det, men det är något jag får acceptera. Intresserad = tjejvarning.

Abstinensbesvär gånger 2. Åh, och jag är trött men vill inte sova. Jag är trött på att sova.

Talk to me honey, and tell me how pretty I look again.

Stressad, röksugen, huvudvärk, trött, rädd för att gå tillbaka till förr, på gränsen till gråt.

Så känner jag mig just nu. Och du förstår inte, du ser inte, du hör inte. Hur kan du inte se och höra? Förstå kan jag förstå. Varför skulle du ens vilja förstå? Varför skulle du ens vilja veta vad som rör sig i mitt huvud? Vad skulle du säga om du visste att jag är på väg tillbaka till då, till när ordet död dök upp i mitt huvud flera gånger dagligen, när såren på armen fortfarnade syntes tydligt, när jag sökte uppmärksamheten och bekräftelsen för att få känna att jag inte enbart var värdelös? När en pojkes bekräftelse var viktigare än ett betyg? När ingenting spelade någon roll för jag orkade inte bry mig, det var bara för mycket?

Vad skulle du säga om du visste allt det?

Vad skulle du säga om du visste att jag är på väg tillbaka?

Skulle du då låta mig sköta det på mitt sätt? Skulle du låta mig göra det som krävdes för att jag skulle orka? Eller skulle alla de där reglerna fortfarande gälla? SKulle du kunna vänta tre veckor på att jag skulle bli mig själv igen, komma över det. För det är stressigt nu, och stressen är avtryckaren. Och jag är rädd att skottet redan träffat målet. Låt mig ha de här tre veckorna, ge mig tre veckor att stå ut, att kämpa för att nå målet. Låt mig sköta det här på mitt sätt i endast tre veckor till. Sedan kan vi ha det på ditt sätt igen. Då är det klart. Då är stressen inte lika stark. Men du måste låta mig ha de här tre veckorna. Snälla, bara stå ut ett litet tag till...?

I'll always love you, no matter how much you hurt me, no matter how much you kill me. I'll always love you, you gave me my life. You gave me happiness. I'll always love you, no matter that you'll never understand.

Cirka 366 texter befinner sig just nu på min dator, vet inte hur många jag inte har på datorn men några finns bara i pärmen i hyllan. Det är orden jag spytt ut över en bit papper eller tangentbordet dagar då det blivit för mycket. Dagar då jag bara velat skrika ut någonting, men inte gjort det, utan det har blivit ännu lite skit till den stora skithögen av utspydda meningar, som för dig inte betyder ett piss. Ord och meningar som för mig betyder allt. Det är mina minnen och tankar, det är orden som för mig tillbaka till de sorgliga ögoblicken, längtan, smärtan, allt, det kommer tillbaka. Funderingar som plågar och som tar av energin. Allt finns nedskrivet. Eller nästan allt. Vissa saker är för svåra att se i ord, att hitta ord som faktiskt förklarar och fångar känslan. Då är det ingen idé. Då spyr man ut det på det här sättet, eller i ett words dokument som ingen människa sedan får tillträde till att läsa. Dessa spyor berättar så mycket, läs dem och du känner mig, på ett helt annat plan än mina vänner, du ser mina innersta tankar, känslor och rädslor. Men du kommer aldrig att läsa dem, precis som så många andra orkar du inte bry dig om att försöka bryta mina murar som beskyddar dem. För de betyder ju ingenting för dig. Men för mig betyder de allt.

Where do you go, when you've got nowhere to go?